Helgintervjun med Belinda Bauer

Belinda Bauers deckare passar bäst en mörk, regnig och ruggig dag när man helst av allt vill stanna inne och värma sig framför brasan. Just en sådan dag, nämligen en kylig novemberdag, hade vi turen att få träffa spännings-rugg-mys-författaren nummer ett över en lunch på Oaxen. Och vilken trevlig lunch vi hade! Inte nog med att hon beställde ett glas vin till lunchen, hon är trevlig, charmig, rolig och så gillar hon Breaking Bad.

DSC_0002Vem bidrog till ditt intresse för läsande och skrivande?
Det var mina föräldrar som grundlade min kärlek till böcker. Vi var fyra systrar hemma och ganska ofta blev det en del bråk och tjafs. Om man då gick till mamma eller pappa och ville ta upp orättvisan satt de nästan alltid och läste och var helt onåbara. Så jag insåg tidigt att böcker verkade vara något riktigt spännande. Jag läste allt hemma och innan jag var 18 hade jag avverkat de viktigaste läsåren i mitt liv.

Nuförtiden läser jag knappt skönlitterärt längre. Jag vill inte bli för influerad av andra författare och ifall det jag skriver liknar någon annans arbete så vet jag själv att min historia kommer från mig.

Alla dina karaktärer är väldigt ”stora” karaktärer, de har sina egenheter och känns väldigt trovärdiga – hur hämtar du inspiration till dem?
Jag älskar att observera människor. Det är helt fantastiskt att gå ut och äta lunch själv och bara sitta och studera andra gäster på stället och fundera på vad de har för relationer med varandra, hur de fungerar. Människor är så intressanta och alla är verkligen unika. Alla har något fantastiskt de har varit med om. Det är samma sak när jag skriver, jag kan inte förenkla mina karaktärer för då är de inte riktiga. Mina karaktärer kommer med djup och konflikter, precis som vanliga människor gör.

Jag gör även mitt bästa för att inte använda klichéer när jag skapar mina karaktärer, om inte klichéerna kan användas till något bra.

Dina karaktärer kommer med gedigna bakgrunder, vet du allting om dem från början?
Ibland vet jag inte varför vissa saker känns viktiga att ta med om de olika karaktärerna, men eftersom jag inte heller vet exakt hur allt kommer att lösa sig i slutet är det ofta så att om jag har tagit bra hand om en karaktär i början och lagt tid på att porträttera den på ettäkta sätt då brukar det också löna sig i slutet. Karaktären kommer och räddar mig om jag inte vet hur en viss konflikt ska lösa sig. Det händer mig hela tiden. Karaktärerna är nära vänner. De är en del av mig. Jag lever mig in i dem och jag ser världen så som de ser den och jag är ärlig mot dem.

Tracy Evans till exempel (en sjuksköterska i Betraktaren), introducerade jag enbart för att göra en av de andra karaktärerna mer hjälplös och utsatt. Sedan fick hon sin egen historia som kom att spela en alldeles särskild roll för resten av berättelsen, utan att det egentligen var tänkt så från början.

Dina beskrivningar säger väldigt mycket även fast de är korta och avskalade, hur jobbar du på det?
Innan jag skrev böcker jobbade jag som frilansande journalist, mycket för skvallerpressen och det var där jag grundlade min förmåga att studera och beskriva människor. Sedan jobbade jag som manusförfattare under flera år, en misslyckad sådan, men det jag lärde mig där var att skriva ned det mest viktiga för historien, det är det enda man sedan läser i manuset. All annan information behandlas ofta som överflödig och som författare är det ditt jobb att hålla beskrivningar till ett absolut minimum, står det att mannen klev in i rummet och lade nycklarna på bordet så måste det spela roll att nycklarna ligger på bordet, annars räcker informationen om att han kommer in i rummet.

Det jag framförallt tog med mig ifrån det yrket var konsten att skriva dialoger som innehåller hela känslan i scenen. Jag försöker alltså förmedla känslor genom dialogerna istället för att skriva rätt ut hur en person känner. Det är oftast så ett filmmanus läses, genom replikerna som är centrerade på sidan. Jag försöker fortfarande få fram väldigt naturliga dialoger och läser dem alltid högt för mig själv. Det är jätteviktigt för hela känslan i boken att de låter äkta, annars sabbar det hela boken.

Rent generellt försöker jag att inte ha med någon onödig information i mina böcker. Känner jag att jag är klar med att berätta något så slutar jag där, jag kan aldrig skriva vidare bara för att få fler sidor.

Har du några ritualer/vanor när du skriver?
Jag har verkligen inga speciella rutiner för mitt skrivande. Men ibland cyklar jag i bergen där jag bor och när jag kommer hem tar jag ett varmt bad och när allt blod flödar upp ihuvudet med friskt syre så kommer idéerna igång. För övrigt skriver jag bara i ett rum där hemma.

När jag skriver gör jag det ordentligt redan i första utkastet. Jag börjar varje pass med att läsa och redigera vad jag skrev dagen innan. Ibland blir det så att jag måste skriva om allt från dagen innan, men oftast så hjälper det mig att hitta in i berättelsen igen och kunna leverera en fortsättning. Så när jag till slut har ett färdigt manus så är det redan ganska genomarbetat och då låter jag min pojkvän och min mamma läsa texten. Sedan tar jag verkligen till mig allt vad de säger om texten. Tycker de att allt är skit som inte går attpublicera skulle jag slänga texten och börja om, hellre att jag skämmer ut mig för dessa två än för mina läsare.

Har du något skrivtips?
Mitt bästa tips till alla som skriver är att låta texterna vila. Helst i ett år om det är möjligt. Kommer du tillbaka till en text med helt nya ögon kommer du på en gång se vad som måste åtgärdas i den. Tyvärr kan jag inte ägna mig åt den lyxen i mitt eget skrivande när en deadline väntar, men jag försöker låta texten vila så länge det går.


Del två av intervjun kan ni läsa på Bokgalm i morgon.

Belinda Bauers böcker ges i Sverige ut på Modernista och alla hennes böcker är utgivna på svenska och går bland annat att köpa här:

CDON
Adlibris
Bokus

Härliga fredag

Den här underbara fredagen bjöd på veckans bästa lunch med researchrunda tillsammans med Johanna inför våra sista kapitel i manuset:

20131129-221901.jpg

20131129-221909.jpg

Har satt mitt liv på paus under den här fredagskvällen och ända fram till söndag morgon. Som ni säkert förstår har vi alltså en liten bit kvar på NaNo men det är två dagar kvar och mycket kan uträttas på två dagar. Så kvällen tillägnas helt skrivandet:

20131129-221916.jpgOch ja, det är tv:n som står på i bakgrunden, jobbar bra med tv-surret på. Har jag fått för mig i alla fall.

Nu ska jag ta en hjärnrensande paus och plocka lite i disken. Sedan ska minst tusen ord till på plats innan läggdags.

Ända in i kaklet.

/Heléne

PS. Missa inte helgintervjun med Belinda Bauer på bloggen här imorn.

Nattsagor för sömnlösa

Johanna Westers debut, Nattsagor för sömnlösa, handlar om nittonåriga Olivia som bor i en hyresrätt på Söder, som allra helst spenderar tiden på barer och klubbar med sina vänner Pascal och Chris och som oupphörligen längtar eftenattsagorr den upptagne Josef.

Olivia är verkligen ett barn av sin tid. Jag känner igen de där Olivia-dragen hos vissa människor jag en gång har känt – de som alltid har fått det de velat ha, både vad gäller människor och saker. När de sedan inte får som de vill eller inte längre vet vad de vill eller längtar efter och när allt inte längre är på deras villkor, då rämnar världen. På många sätt är det nog samtiden som formar Oliva på det här sättet men stundtals vill man också ruska om Olivia, ge henne en avhyvling och ett antal sanningens ord. Man vill henne ändå bara väl. Och man vill att hon ska sluta upp med sitt destruktiva sätt, oavsett om det är hon själv eller hennes omgivning som har fått henne dit.

Vad jag framför allt tycker om med boken är att Johanna Wester beskriver känslor, förnimmelser och omgivningar på ett träffsäkert och många gånger igenkännande sätt. Språket är vackert och flyter på lätt med ett väldigt driv. Alla ord följs åt så naturligt och det känns som att hon verkligen har njutit av att skriva berättelsen. Ingenting känns framtvingat. Och det är verkligen något man kan försöka lära sig av henne, att få fram det där enkla men samtidigt vackra språket. Något annat man inspireras av är Johannas sätt att undvika den där övertydligheten man annars så lätt hamnar i. Den gamla klassiska ”skriv-inte-läsaren-på-näsan-fällan” snubblar hon inte ned i utan istället är mycket i berättelsen öppet för tolkningar och det är fritt fram för läsaren själv att skapa en egen bild av Olivia vilket jag gillar skarpt.

/ Heléne

Tre snabba från kvällen

1. God libanesisk halloumiwrap på Pascha Deli med Johanna och uppvärmning inför kvällens intervju träff med Johanna Wester med den här tjejen:

johanna-wester7

Nämligen Johanna Wester

2. Ett besök på Cultur i Gamla Stan och intervju med Johanna Wester och massa härligt prat om skrivande, Stockholm och givetvis hennes bok Nattsagor för sömnlösa (mer om boken imorn och intervjun med Johanna publiceras här på bloggen inom en snar framtid).

3. Ett glas cola och ett första och enda försök den här dagen att få ihop några Nano-ord.

Bjuder också på ett par små bilder från kvällen:

unnamed
Omslaget till hennes fina bok, den är liksom lite metallic i färgerna och skimrar, så himla fin

IMG_0001
Det goda vinet jag drack på Cultur

/ Heléne

Ännu en morgon på Mornington

NaNo närmar sig sitt slut och därmed närmar sig även vårt planeringsarbete de sista delarna i historien. Vi körde en frukostträff på Mornington hotel i morse för att försöka bena ut de återstående kapitlen.

Det är en inspirerande miljö med alla böcker, en öppen spis och lugn stämning. Just idag var jag tyvärr lite väl morgonseg för att komma med några glimrande idéer, men det känns ändå bra att hålla diskussionen levande ända in i kaklet.

20131126-194240.jpg  20131126-194255.jpg

/ Johanna

Big spender

20131125-203514.jpg

Det är härligt att få känna sig lite rik en dag i månaden. Jag vet inte hur ni spenderar, men jag är mer kung i stans boklådor än i barerna den 25:e. Dagens inköp blev ett gammalt span, Bodil Malmstens Så gör jag, konsten att skriva.

Har bara hunnit bläddra snabbt i boken, men har redan hittat ett favoritcitat:

“Att gå till skrivandet ska vara en högtidsstund”
Bodil Malmsten

/ Johanna

Betraktaren av Belinda Bauer

betraktarenFör tillfället försöker jag propsa på alla jag känner Belinda Bauers senaste bok Betraktaren. En fantastisk fin historia som jag tror kan fängsla en stor grupp läsare.

Boken handlar om Patrick som förlorade sin pappa i en tragisk olycka när han var liten. Sedan dess har Patrick försökt hitta en förklaring till vad som händer när själen lämnar kroppen. Patrick har Aspergers syndrom och är så pass intensiv i sitt sökande efter ett svar att han anmäler sig till en universitetskurs i anatomi. Där går de, bit för bit, igenom en riktig människokropp för att hitta svar på varför personen har dött. Under kursen börjar Patrick misstänka att liket han undersöker kan ha mördats.

Det finns så mycket att lära av Bauers sätt att med några få meningar måla upp komplexa och originella karaktärer. De är mänskliga med sina brister, hemligheter och mörka sinnelag. Som läsare känner jag igen mig i deras strävan efter att skapa en trygg tillvaro.

Själva mordgåtan är spännande, men det som lyfter boken för mig är att jag hela tiden är nyfiken på hur livet ska utveckla sig för karaktärerna. Slutet är också väl sammansatt och jag blir glad att historien fortsätter att hålla fokus på karaktärerna hela vägen in i mål och inte bara på vem mördaren är.

Plocka upp den här boken, den är perfekt att läsa när årets mörkaste kvällar lurar utanför fönstret. När ni ändå är på gång, Bauers tidigare böcker är också ett tips. Kanske allra mest debuten “Mörk jord”, ett litet mästerverk som ritar om kartan för vad en kriminalhistoria kan vara.

/ Johanna (Som kan vara något partisk eftersom vi träffade Belinda i torsdags och hon var så himlans trevlig. Intervjun kan ni läsa här på bloggen nästa helg.)