Helgintervjun med Belinda Bauer

Belinda Bauers deckare passar bäst en mörk, regnig och ruggig dag när man helst av allt vill stanna inne och värma sig framför brasan. Just en sådan dag, nämligen en kylig novemberdag, hade vi turen att få träffa spännings-rugg-mys-författaren nummer ett över en lunch på Oaxen. Och vilken trevlig lunch vi hade! Inte nog med att hon beställde ett glas vin till lunchen, hon är trevlig, charmig, rolig och så gillar hon Breaking Bad.

Vem bidrog till ditt intresse för läsande och skrivande?
Det var mina föräldrar som grundlade min kärlek till böcker. Vi var fyra systrar hemma och ganska ofta blev det en del bråk och tjafs. Om man då gick till mamma eller pappa och ville ta upp orättvisan satt de nästan alltid och läste och var helt onåbara. Så jag insåg tidigt att böcker verkade vara något riktigt spännande. Jag läste allt hemma och innan jag var 18 hade jag avverkat de viktigaste läsåren i mitt liv.

Nuförtiden läser jag knappt skönlitterärt längre. Jag vill inte bli för influerad av andra författare och ifall det jag skriver liknar någon annans arbete så vet jag själv att min historia kommer från mig.

Alla dina karaktärer är väldigt ”stora” karaktärer, de har sina egenheter och känns väldigt trovärdiga – hur hämtar du inspiration till dem?
Jag älskar att observera människor. Det är helt fantastiskt att gå ut och äta lunch själv och bara sitta och studera andra gäster på stället och fundera på vad de har för relationer med varandra, hur de fungerar. Människor är så intressanta och alla är verkligen unika. Alla har något fantastiskt de har varit med om. Det är samma sak när jag skriver, jag kan inte förenkla mina karaktärer för då är de inte riktiga. Mina karaktärer kommer med djup och konflikter, precis som vanliga människor gör.

Jag gör även mitt bästa för att inte använda klichéer när jag skapar mina karaktärer, om inte klichéerna kan användas till något bra.

Dina karaktärer kommer med gedigna bakgrunder, vet du allting om dem från början?
Ibland vet jag inte varför vissa saker känns viktiga att ta med om de olika karaktärerna, men eftersom jag inte heller vet exakt hur allt kommer att lösa sig i slutet är det ofta så att om jag har tagit bra hand om en karaktär i början och lagt tid på att porträttera den på ettäkta sätt då brukar det också löna sig i slutet. Karaktären kommer och räddar mig om jag inte vet hur en viss konflikt ska lösa sig. Det händer mig hela tiden. Karaktärerna är nära vänner. De är en del av mig. Jag lever mig in i dem och jag ser världen så som de ser den och jag är ärlig mot dem.

Tracy Evans till exempel (en sjuksköterska i Betraktaren), introducerade jag enbart för att göra en av de andra karaktärerna mer hjälplös och utsatt. Sedan fick hon sin egen historia som kom att spela en alldeles särskild roll för resten av berättelsen, utan att det egentligen var tänkt så från början.

Dina beskrivningar säger väldigt mycket även fast de är korta och avskalade, hur jobbar du på det?
Innan jag skrev böcker jobbade jag som frilansande journalist, mycket för skvallerpressen och det var där jag grundlade min förmåga att studera och beskriva människor. Sedan jobbade jag som manusförfattare under flera år, en misslyckad sådan, men det jag lärde mig där var att skriva ned det mest viktiga för historien, det är det enda man sedan läser i manuset. All annan information behandlas ofta som överflödig och som författare är det ditt jobb att hålla beskrivningar till ett absolut minimum, står det att mannen klev in i rummet och lade nycklarna på bordet så måste det spela roll att nycklarna ligger på bordet, annars räcker informationen om att han kommer in i rummet.

Det jag framförallt tog med mig ifrån det yrket var konsten att skriva dialoger som innehåller hela känslan i scenen. Jag försöker alltså förmedla känslor genom dialogerna istället för att skriva rätt ut hur en person känner. Det är oftast så ett filmmanus läses, genom replikerna som är centrerade på sidan. Jag försöker fortfarande få fram väldigt naturliga dialoger och läser dem alltid högt för mig själv. Det är jätteviktigt för hela känslan i boken att de låter äkta, annars sabbar det hela boken.

Rent generellt försöker jag att inte ha med någon onödig information i mina böcker. Känner jag att jag är klar med att berätta något så slutar jag där, jag kan aldrig skriva vidare bara för att få fler sidor.

Har du några ritualer/vanor när du skriver?
Jag har verkligen inga speciella rutiner för mitt skrivande. Men ibland cyklar jag i bergen där jag bor och när jag kommer hem tar jag ett varmt bad och när allt blod flödar upp ihuvudet med friskt syre så kommer idéerna igång. För övrigt skriver jag bara i ett rum där hemma.

När jag skriver gör jag det ordentligt redan i första utkastet. Jag börjar varje pass med att läsa och redigera vad jag skrev dagen innan. Ibland blir det så att jag måste skriva om allt från dagen innan, men oftast så hjälper det mig att hitta in i berättelsen igen och kunna leverera en fortsättning. Så när jag till slut har ett färdigt manus så är det redan ganska genomarbetat och då låter jag min pojkvän och min mamma läsa texten. Sedan tar jag verkligen till mig allt vad de säger om texten. Tycker de att allt är skit som inte går attpublicera skulle jag slänga texten och börja om, hellre att jag skämmer ut mig för dessa två än för mina läsare.

Har du något skrivtips?
Mitt bästa tips till alla som skriver är att låta texterna vila. Helst i ett år om det är möjligt. Kommer du tillbaka till en text med helt nya ögon kommer du på en gång se vad som måste åtgärdas i den. Tyvärr kan jag inte ägna mig åt den lyxen i mitt eget skrivande när en deadline väntar, men jag försöker låta texten vila så länge det går.

Del två av intervjun kan ni läsa på Bokgalm i morgon.

Belinda Bauers böcker ges i Sverige ut på Modernista och alla hennes böcker är utgivna på svenska och går bland annat att köpa här:

CDON
Adlibris
Bokus