Bästa stunden på veckan

Allra bästa stunden på veckan är nog lördagsmorgonen. Då äter vi frukost och läser tidningen i flera timmar. Det är så härligt att för en gångs skull inte behöva stressa iväg utan bara få vakna till och dricka sitt kaffe så länge man vill.Dessutom är det alltid Boklördag i DN på lördagarna, favvo-bilagan. Idag bland annat med Jesper Högströms välskrivna artikel om litteraturen om första världskriget. Vilket för mig in på ytterligare an av klassikerna jag läste i januari, nämligen Ernest Hemingways Farväl till vapnen

Farväl till vapnen grundar sig ganska mycket på Hemingways egna upplevelser under första världskriget. Liksom huvudpersonen var Hemingway frivillig amerikan i kriget och liksom huvudpersonen förälskade han sig i en engelsk sjuksköterska. Men till skillnad från Hemingways verkliga liv utvecklar sig förälskelsen i Farväl till vapnen till en riktig kärlekshistoria. Hemingways skildring av kärleken mellan den unge ambulansföraren och den engelska sjuksköterskan är lättläst och på många ställen vacker men med det närvarande kriget blir skildringen många gånger också brutal.

Det jag tyckte var allra mest intressant var att läsa om människor som befann sig i kriget men “bakom kulisserna”. Vanligtvis utspelar sig böcker om krig direkt vid fronten och i skyttegravarnas lera och smuts. Men här skildras andra människor, läkare, präster, sjukvårdspersonal – människor som också påverkas och skadas av kriget. Och de flesta av karaktärerna kritiserar kriget, det är långa dialoger om hur kriget påverkar nationer och människor, det är inte särskilt mycket krigsromantisering här inte. Dialogerna är lite det som gör boken och ibland blir de lite långrandiga, lite sådär så att man inte riktigt vet vad det är man har läst för att man tröttnar. Men det är en bra bok, gillar Hemingways enkla, raka språk.

Ernest Hemingways Farväl till vapnen får pricka av nummer 3 på Läsutmaningslistan (Läs en bok med 3 ord i titeln).