En sista mening

Igår skrev jag en mening som kan bli den som avslutar hela mitt manus. Jag funderar fortfarande på att lägga till ett avrundande kapitel efter denna mening, men gör jag inte det skulle den funka som slut.

Så fort jag insåg att just de orden kunde bli de sista började jag tvivla på dem. Min öppningsmening har jag skrivit om säkert trettio gånger, men har fortfarande svårt för den. Någonting säger mig att jag borde lägga lika mycket krut på slutet. Å andra sidan känner jag texten på ett annat sätt nu, jag behöver inte “tänka” lika mycket som i början, texten flyter mer av egen kraft.

Har aldrig riktigt tänkt på hur andra väljer sina slutord och slog upp slutmeningar i slumpvis valda böcker. Tänker inte skriva ut vilka böcker det är av rena spoiler-skäl, men jag hittade följande:

“Nu återstod bara att lita på mig själv.”

“Han öppnade ett kyligt, grönt öga, betraktade mig ett ögonblick och slöt det sedan igen.”

“Jag ska ha väldigt roligt med Dudley i sommar…” (Kanske inte så svårt att gissa vart jag hittade den här meningen.)

“Hon mötte ljuset i hans ögon när han upptäckte att det var hon.”

“Hur fan gick det till?”

Kontentan? Det verkar ju gå att avsluta på alla möjliga sätt. Hur tänker ni kring slutmeningar?

/ Johanna

Advertisements

One thought on “En sista mening

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s