Ett år

Tänk att Bokglam-bloggen redan fyller ett år!! Hipp hipp hurra för oss och allra mest för er, våra fina läsare, som gör det till ett nöje att skriva. Året har gått fort, men bjudit på en mängd glammiga upplevelser. Jag kikar i arkivet och blir påmind om fantastiska författarintervjuer, härliga bokmingel och framför allt nya skrivande vänner.

För min egen del har jag inte läst till närmelsevis så mycket som jag önskat, men nytt jobb, ett eget manus, vabb-vintern från helvetet och ytterligare ett gemensamt manus tillsammans med Heléne har prioriterats. Det ångrar jag inte. Jag samlar på mig allt fler böcker och känner en trygg förvissning om att tid till läsning kommer komma.

Det känns härligt att gå hösten till mötes efter alla vackra sommardagar. Jag längtar efter bokmässa, manusslit, skrivfrukostar, tjocka tröjor, tekoppar, workshops och fler författarintervjuer. Hoppas ni hänger med oss i ett år till. Nu kör vi!!

bdaycake

/ Johanna

 

Och så är vi igång

Idag var det regn och rusk här ute och temperaturen sjönk äntligen till arbetsnivå. Fick loss några effektiva timmar och har kommit en bra bit i omskrivningen av mitt första kapitel.

Vi har bestämt oss för att försöka jobba så tajt som möjligt denna gång och prata med varandra så snart vi funderar över något eller vill ändra på något. Detta resulterade i ett fyrtiofem minuter långt samtal idag då vi försökte lösa diverse spörsmål för att komma vidare med början på manuset. Och det är ju först när man börjar skriva som frågorna uppstår och för att det inte ska bli alltför stor skillnad mellan våra kapitel a i stämning, händelser och känsla, får man diskutera genom det mesta.

Det kommer förstås ta sin lilla tid men det vägs upp hundra gånger om av att man äntligen kan diskutera sina karaktärer och allt som händer dem med någon som faktiskt bryr sig.

/Heléne

Värmeslag

Det är för varmt för att tänka. Tror mitt IQ sjunker med ett tiotal snäpp när kvällarna är lika kvava och heta som nu. Hjärnan blev inte heller snabbare av att jag tog en löptur efter middagen och sedan stod och diskade en evighet i varmt vatten.

Det var nog även värmen som fick mig att spontant slänga fram mitt Mastercard igår och shoppa en ny dator. Förnuftet var helt klart mer stukat av värmeböljan än habegäret. Dock har jag suktat efter en ny bärbar sedan en tid tillbaka och det kändes som rätt tillfälle att inviga en nu när jag och Heléne på allvar tar tag i omskrivningen av Sjunde kraften.

För det var idag startskottet för omskrivningen gick. Nu har vi planerat om så mycket och det är dags att börja skriva. Under dagen har vi fördelat händelserna i de två första kapitlen mellan oss och satt deadline till i helgen. Det är så vi planerar att lägga upp resten av arbetet, diskutera varje kapitel grundligt, ända ner på dialog-nivå, och sedan skriva ungefär vart annat kapitel.

Det är en ständigt pågående dialog och trots att vi suttit hela helgen ringde Heléne mig mitt i diskandet och föreslog att vi ska ta livet av en annan karaktär än vad vi från början hade tänkt. Jag köpte genast förslaget. Det var en strålande idé. Tror jag. Eller så var det värmen som fintade bort oss.

20140729-231114-83474161.jpg
Följden av högtrycket.

/ Johanna

Skuggpojken

Var helt överförtjust och förälskad i Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, en av de bästa böckerna jag har läst. Den, Ciderhusreglerna och Utrensning är mina topp tre top of mind. De har alla berört mig in i det allra innersta och karaktärerna och deras livsöden är alldeles oförglömliga.

Så en deckare av självaste Carl-Johan Vallgren låg högst upp på min att-läsa-i-sommar-lista, och jag blev inte besviken. Beskrivningen på Vallgrens hemsida från förlaget var så bra och innehåller inte heller några spoilers så snodde den rakt av:

Sommaren 1970 försvinner en liten pojke från Kristinebergs tunnelbanestation i Stockholm. En främmande kvinna tar honom vid handen och går därifrån, och han är borta. Många år senare försvinner också pojkens bror, Joel Klingberg. Hans fru vänder sig till Danny Katz, makens gamla vän från försvarets tolkskola, ett språkgeni med solkig bakgrund, och ber honom om hjälp. Katz går motvilligt med på att börja leta, och upptäcker snart att det finns fler hemligheter i den mäktiga familjen Klingberg. När någon försöker sätta dit honom för mord blir hans sökande också en kamp för överlevnaden.

Den är en välskriven deckare som är precis så som jag vill att en deckare ska vara – spännande bladvändare med många oväntade vändningar. Dessutom får man huvudkaraktären Danny Katz historia och levnadsöde på köpet – bara historien om honom skulle kunna bli en hel bok. Jag är ingen deckarfantast men när jag väl läser en deckare  vill jag ha aktiva karaktärer där de tar handlingen i egna händer. Blir spyfärdig av karaktärer som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle-deckare.. Har tyvärr läst ett par sådana… Det är klart att slumpen, händelser karaktären inte själv kan styra över, måste spela in, karaktärerna kan inte ta en deckarhistoria fram alldeles ensam (om huvudkaraktären inte är psykopat – vilket i och för sig också kan vara spännande). Men det är just det Vallgren lyckas så bra med. Katz gör saker och hans handlingar får konsekvenser och det tycker jag gör historien så spännande. Delar av det som kan betraktas vara slumpen bottnar även i Katz förflutna, ett förflutet Katz själv varit med och styrt men som också lämnats åt andra att styra. Kanske mer än vad han själv trott…

Därtill är förstås Vallgrens vackra språk ett stort plus. Men vad kan man vänta sig av författaren till augustprisvinnande Den vidunderliga kärlekens historia? Och det kanske är just den kombinationen – Vallgrens vackra litterära språk som möter mörk deckare som gör Skuggpojken så lyckad.

Boken fick även himla bra betyg av pojkvännens pappa som fick ett exemplar av mig, så om ni ska läsa en deckare i sommar, låt det bli denna.

20140728-185307-67987141.jpg

Min alldeles egna signerade kopia:20140728-185308-67988062.jpg

Och Carl-Johan himself in boksignerar-action:20140728-185449-68089429.jpg/Heléne

Bockar av nummer 22 på Läsutmaningslistan (en bok där huvudkaraktären lider av minnesförlust). Katz lider av minnesförlust vid ett flertal tillfällen i boken (bland annat på grund av hans heroinmissbruk). Ett av de tillfällen han inte minns kommer dessutom att spela väldigt stor roll…

Vilar hjärnan

Vilken fantastisk helg det har varit ute i Roslagen. Vi har kämpat med manuset från sju på morgonen till midnatt om dagarna och det sätter sina spår i hjärnkapaciteten. När det var dags att åka hem idag på eftermiddagen kunde vi knappt föra ett relevant samtal.

Därför har det blivit aktiv vila på hemmaplan under eftermiddag/kväll. Med nöje har jag diskat, plaskat med Melker i poolen, kört leksaksbilar över köksgolvet och börjat kolla senaste säsongen av Sherlock.

20140727-230637-83197620.jpg
Jag och Heléne bestämde dessutom att vi ska höras igen tidigast på tisdag för att prata vidare om manuset. Tills dess ska jag bara rensa ogräs och åka och bada. Det kallar jag en redig vila :-).

/ Johanna

Arbetshelgen fortsätter

Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan, rivit våra hår, jublat och ätit choklad för att fira lösta knutar.

Klockan sju ringde klockan imorse och därefter har det varit jobb-jobb-jobb med korta pauser för bad och lunchläsning i form av intervju med Simona och Jo Nesbo. Nu blir det choklad igen för att hålla ångan uppe innan vi stupar i säng.

Bildkavalkad från dagen som gått:

20140726-230527-83127015.jpg20140728-192155-69715599.jpg20140726-230526-83126141.jpg

20140726-230808-83288707.jpg

En bok i lurarna

Jag har aldrig varit en ljudbokstyp. Jag tycker om att ha boken framför mig och när jag har en bok i lurarna är det lätt att tankarna svävar iväg (händer inte när jag lyssnar på podcasts av någon anledning).

Men nu när Radioföljetongen har Jane Austens Övertalning som sommarklassiker tänkte jag ge det ett försök. Och det går himla bra hittills. Visst, jag får spola tillbaka då och då när jag missar det som sades men jag hänger med bättre än vad jag brukar. Och morgonpromenaderna blir så mycket roligare med Annes och Wentworths möten i lurarna. 20140724-231145-83505589.jpg

Semester i skumtimmens land

Hela året har jag sett fram emot semestern och all skrivtid jag skulle ha och nu är listan lång över saker jag tänkt mig hinna med denna vecka. Men jag väljer att ta just semester.

Är på Öland med min familj och vi har några få fantastiska dagar tillsammans. Jag orkar inte hetsa, skrivandet får bli liggande medan jag besöker stränder och keramikbutiker, grillar och dricker vin i solnedgången.

Johan Theorin bor i samma by och det karga landskapet och steniga stränderna har nog inspirerat honom när han skrev Skumtimmen. Men trots de fantastiska vyerna låter jag själv all inspiration samlas på hög och tar nya tag till helgen.
20140722-234644-85604424.jpg
Besökte bland annat Paradisverkstaden.

/ Johanna

Klassiker, fantasy och contemporary

Läsningen i juli har hittills varit en härlig blandning. Har hunnit med Stoner i klassikercirkeln, The Magicians och hypade Tell the wolves I’m home.

Stoner av John Williams

Denna omskrivna och uppskattade bok hade vi alla i klassikercirkeln sett fram emot att läsa.GetImage Bondpojken som börjar universitet, utbildar sig inom jordbruk för att kunna effektivisera arbetet på sina föräldrars gård men som istället råkar bli litteraturintresserad och inleder en akademisk karriär inom litteraturen. Det är en fin berättelse – Stoner ägnar sitt liv åt hårt arbete och hans förhoppningar som grusas är en röd tråd genom hela hans liv. Stoners naiva inställning och hans livs glimtar av hopp som raseras och byggs upp för att sedan raseras igen gör att man verkligen känner för honom.  Samtidigt som att man vill ruska i honom men för att i nästa vara villig att ursäkta honom med att han, som alla andra irrationella karaktärer i klassiker, ändå är barn av sin tid. En klassiker är den på så vis att det finns så mycket att diskutera – som den där frågan om  Stoner verkligen levde ett tragiskt sorgligt liv? John Williams tyckte inte det, i förordet finns ett utdrag ur en intervju med honom där han tvärtom menar att Stoner levde ett bättre liv än många andra, han fann sin lycka i arbetet. Och visst är det på något sätt så, somliga människor finner aldrig någon lycka.

Det jag önskar är att jag hade läst den under hösten. Mörka universitetskorridorer, böcker, litterära diskussioner och blöta höstlöv på mörka innergårdar.

The Magicians av Lev Grossman

När jag hade läst klart berättelsen om Quentin som börjar sin efterlängtade trollkarlsutbildning på Brakebills var jag lite splittrad. Det var en hel del jag gillade samtidigt som att jag tyckte att större delen av boken bara pågick utan att någonting egentligen hände – fram till slutet var boken, med några undantag, en skildring av utbildningen på Brakebills och inte så mycket mer. Sedan kom slutet, rafflande, händelserikt och spännande. Det jag främst gillade med boken är att Grossman får till den där vuxna tonen, den som gör att nerven blir lite mer allvarlig och mörk. 18lpv32cpjar3jpgDet kan vara för att han slänger in sex, droger, alkohol och lite “förstörda” karaktärer, men oavsett tycker jag att han gör det snyggt. Sedan att han med enkla medel kan få fram det obehagliga tycker jag också om. Som Johanna sade – om jag själv hade skrivit det hade det känts superfånigt men när han gör det blir det så bra.

Bara tanken på den där mannen med kvisten framför ansiktet ger mig rysningar, det är lite David Lynch över det och det är allt annat än barnvänligt. Men det jag gillar allra mest är hur han får ihop Quentins barndomssagor med verkligheten vilket får en själv att fundera över om sagor alltid bara är sagor?

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Fantastisk fin berättelse om fjortonåriga June som sörjer sin morbror Finns död och inleder en komplicerad vänskap med mannen alla anser har dödat hennes älskade morbror. AIDS, 80-tal, krossade drömmar och tonåringens oändliga sökande efter vem man är. Lättläst och vackert språk ger Rifka Brunts debutroman ett extra plus. Vi diskuterade boken i Klassikercirkelns spin-off-cirkel Snackiscirkeln och vi var dock rörande överens hämta (10)om att Junes inte särskilt platoniska olyckliga kärlek till Finn drog ned lite på helhetsintrycket av berättelsen. Det hade varit finare med en vanlig syskonbarn-morbrorkärlek. Varför
måste opassande kärlek mellan släktingar förekomma så mycket i litteraturen? Då menar jag inte sådana kärlekar där förhållandet har en poäng och tillför berättelsen något då det formar karaktären eller driver han/hon framåt. Typ Cersei och Jamie i GOT, den där äckliga incesten är ju liksom de två, det är sådana de är. Men när det liksom bara finns med utan någon egentlig poäng känns det bara onödigt. Det hade varit mycket finare om June älskade sin morbror på ett helt normalt sätt… tycker jag i alla fall.
Annars flera likes till den här fina romanen.

Bockar av nummer 40, 13 och 25 på Läsutmaningslistan En bok som utspelar sig för minst 20 år sedan, En bok där huvudpersonen är trollkarl och En bok där kärleksintresset är homosexuell (eftersom June var kär i sin morbror som var homosexuell.

/Heléne