Det är så svårt att sammanfatta den här boken i bara några rader. Det är en livsberättelse som omfattar så mycket – anekdoter från sommarläger och college, att inte vara vän med sin kropp, att vara kär, hur det är att vara ung kvinna, etc. etc.
Har läst en del kritik boken fått, alltifrån hur återberättelser av Dunhams hypokondriska drag blir trista och att det blir för mycket navelskådande. Men jag tycker ändå att det ger liv till berättelsen och hjälper en att förstå den person Dunham är. Annan kritik har handlat om att man verkar lite “besviken” över att igenkänningsfaktorn inte är särskilt hög och visst, hon är ett slags kreativt underbarn och på många sätt känner man inte igen sig. Men det är väl inte därför man 
läser boken? Lenda Dunham har haft ett särdeles intressant liv, veganmiddagsbjudningar dokumenterade av The New York Times som tonåring och en egenproducerad film som ledde till att få hålla i Guggenheims första Annual Art Awards. Nej, man kan enkelt konstatera Lena Dunham inte har riktigt haft samma tonårsliv som oss andra men det gör det hela så mycket mer spännande. Och stundtals kommer den där igenkänningen också.
Det jag gillar mest är ändå Dunhams självdistans i det hela. Det är ingenting jag överraskas av eftersom jag efter att ha sett Girls vet att hon inte är särskilt mån om att alltid framställa sig själv i sin mest smickrande dager. Och det är just det som är befriande, som när Dunham återger sitt värsta mail någonsin och med fotnötter förklarar och förstärker det pretentiösa och högtravande mailet. Och det är just det jag gillar, att hon berättar sitt livs historia med en slags klarsynt självdistans – hon driver med sig själv på ett högst värdigt sätt.
Det är smart, roligt, träffsäkert och man bara suger i sig orden. Som ett enda långt avsnitt av Girls ungefär. Så nu får man vänta till 11 januari och säsongspremiären av Girls för mer Dunham. Eller så kollar man om alla avsnitt fram till dess, det kommer jag göra.
/Heléne
Bokglam 