Helgintervjun med Simona Ahrnstedt, del 2

Här följer fortsättningen av Helgintervjun med Simona Ahrnstedt. Del 1 finns under gårdagens inlägg.

IMG_2222Det råder ingen tvekan om att romance ligger Simona varmt om hjärtat och hon strävar inte efter att skriva i någon annan genre, tvärt om, menar hon.
– Jag varnar lite för att byta genre, särskilt i början av ett författarskap. Det är bättre att hitta sin nisch och jobba med den, förlagen brukar vilja ge ut fler böcker i samma genre från en författare. Men, tillägger hon, visst finns det en dröm om att någon gång skriva filmmanus.

Även fast en ny genre inte lockar, verkar Simona dras till att skriva om ämnen hon inledningsvis inte vet mycket om, som tur är älskar hon researcharbetet. Till den nya romanen har hon gjort en uppsjö intervjuer och sammanställt ett femtio sidors researchdokument. När hon fastnar i skrivandet är det med hjälp av sin bakgrundsforskning som hon hittar rätt igen.

Karaktärerna har också gedigna bakgrunder och hon har koll på deras historia och släkt långt utanför romanens ramar.
– Jag måste veta om några av karaktärerna kan ha träffat varandra i London för flera år sedan. Hon berättar om sitt excel-schema som beskriver vad varje karaktär har gjort och befunnit sig de senaste tio åren. Därtill jobbar hon med släktträd.
– Föräldrar, farföräldrar, etc, jag har koll på allt. Du måste känna dina karaktärer, veta var de gick i skolan, känna till hela deras sexuella historia och allt annat, för att de ska bli psykologiskt konsekventa människor. Tack vare sin tidigare karriär som psykolog vet hon hur folk tänker och kan bygga karaktärer med trovärdiga drivkrafter.

Samtidigt betonar hon att researchen inte får ta överhanden. Först och främst måste varje kapitel ha ett tydligt syfte. Under de senare böckerna har Simona börjat tänka mer berättelsernas på mål, motivation och konflikt.
– Från början hade mina karaktärer lite olika liv och så råkade de mötas, men numera arbetar jag aktivt med konflikterna och karaktärernas mål och motiv. Vet man vad scenen ska leda till minimerar man risken att lägga onödig kraft på tidsödande research.

Många intervjuer och signeringar väntar under lanseringen, men också annat jobb som många inte tänker på.
– Bokklubbarna vill gärna att man skriver en text om sig själv, någon annan vill ha en text om romance och den tredje skickar ett par frågor via mejlen. Det är nästan bara jag som skriver romance i Sverige idag så det finns bara mig att fråga om genren, konstaterar hon. Därtill håller Simona i skrivkurser, deltar i författarkliniker, bloggar och förbereder ett seminarium inför bokmässan. Hon tycker att det är viktigt att engagera sig i hela författarrollen och förbereder sig noga inför säljmöten och utnyttjar sin förmåga att kunna prata och sälja för att få med sig branschen.
– Det är en sak att skriva, sedan har vi det kommersiella. Jag är väldigt noga med att det jag gör ska bli bra och då tar det tid. Samtidigt är det ju fantastiskt roligt att det har lossnat efter allt jobb jag har lagt ner. Stoltheten över romanen fullkomligt lyser i hennes blick.

Mitt i lanseringen skriver Simona dessutom på en ny bok. Deadline för första utkastet är 1 november och utgivning av boken ska ske i maj 2015.
– Det är ett högt tempo, medger hon, men jag har valt det själv och vill inte sitta och rulla tummarna. Och det är skillnad på att skriva sin första bok och vara en etablerad författare. Då skrev hon på all ledig tid vid sidan av jobbet som egen företagare. Nu har hon hjälp från förlaget redan från start.
– Jag tar fram storyn, men diskuterar den med förläggaren och skriver därefter ett första utkast som förläggaren går genom.

En annan metod som Simona använder sig av, vilket inte kräver ett förlag, är att ha testläsare. Hon låter en eller två personer läsa första utkastet innan det går vidare till förläggaren för att veta om storyn håller. Sedan 2013 jobbar hon även med Nordin Agency, från att tidigare varit representerad av förlagets egen agentur.
– Att jobba med en extern agent har verkligen underlättat, det blir en bättre relation med förläggaren då man inte behöver förhandla det ekonomiska – någon annan gör det åt en.
Efter några år på Damm Förlag bytte Simona till förlagsjätten Forum inför sitt nya boksläpp.
– Att jobba på stort förlag är ovärderligt, man får hela förlagets kunskap, det finns så många otroligt duktiga människor. Hon tar upp boken och visar meningarna En plan. En hämnd. En passion de inte räknat med. Som står skrivna i skimrande guldtext högst upp i hörnet på omslaget.
– De här meningarna satt jag, två personer från förlaget och min agent och spånade fram tillsammans, berättar hon.

Simona skriver bäst på morgonen precis när hon gått upp och sedan på kvällen och helst sitter hon vid sitt skrivbord och arbetar. Varje pass varar ett par timmar, beroende på var i processen hon är. Fastnar hon blir sessionerna kortare och istället går hon runt och funderar, tar en titt på skåpluckorna i köket där varje kapitel har en egen post-it-lapp och hon kan få en överblick av manusets uppbyggnad. Ett annat knep hon tar till är en ritrulle där hon skissar ut hur varje sekvens börjar och slutar och vilka parallella spår som finns.
– Ritrullen är en bra hjälp för att hålla strukturen, särskilt när folk, som i nya boken, reser mycket och det är viktigt att veta var de befinner sig, hur de har tagit sig dit och vart de ska sedan.

Efter en lång lunch av lustfyllt skrivsnack avslutar vi intervjun med att lista Simonas bästa skrivtips och ni kan läsa dem nedan. Utöver dem fick vi med oss varsin rykande färsk romancebok under armen och ungefär 100 miljoner ton inspiration eftersom Simona, förutom att vara en fena på att skriva het, rolig och spännande romance, är fantastisk på att dela med sig av sin outtröttliga skrivenergi och framåtanda.

 

Simonas bästa skrivtips:

1. Det viktigaste är att hitta strategier som funkar för dig själv. Utvärdera dina strategier, får du något skrivet?

2. Gå på lust, skriv det du allra helst vill skriva och läsa. Simona har valt alla sina teman utifrån vad hon själv tycker om.

3. Skriv synopsis för att ha koll på vart historien är på väg.

4. Gillar du research? Gör då mycket research och våga ta kontakt med människor.

5. Lär dig hantera mål, motivation och konflikt. När en del av texten inte håller kokar det oftast ner till att det saknas någon form av konflikt, eller att konflikten är för svag.

6. Följ inte alla råd! Tips och råd ska vara till hjälp, blir de en belastning ska du strunta i dem. Skriva ska vara roligt!

 

En enda natt finns att köpa i bokhandeln eller på Adlibris, Bokus och CDON.

 

Advertisement

Helgintervjun med Simona Ahrnstedt, del 1

Det är en hektisk höst som väntar Simona Ahrnstedt. Hon har precis släppt sin fjärde roman En enda natt, den första delen i en trilogi av modern romance som utspelar sig i den svenska överklassen och finanseliten. Intresset för boken är stort och förlaget har redan fått öka på upplagan, berättar Simona när Bokglam träffar henne över en lunch på Berns Asiatiska restaurang.

DSC_0006Intresset för svensk romance var inte lika stort när Simona skickade iväg sitt första manus, det som senare blev Överenskommelser, till förlagen. Många visste knappt vad romance var och hon fick till en början sval respons. För att få se sin text i tryck beställde hon ett exemplar via Vulkan och njöt av känslan av att ha en egen bok, tills hon hittade flera korrekturfel och insåg att hon helt glömt bort att skriva något på bokryggen.  

Under arbetet med det första manuset tog Simona hjälp, dels av Ann Ljungberg som författarcoach och efter en novellkurs för Jenny Bäfving anlitade Simona även henne för granskning av de första kapitlen. Bland annat fick hon tipset att inte introducera för många karaktärer i början, utan att pytsa ut dem allteftersom.

Trots omarbetningar fick hon fler refuseringar, brev som hon alltid svarade på och tackade för.
– Jag har alltid varit ödmjuk inför processen och hållit mig professionell, säger hon.
När antagningen ändå dröjde började hon själv tvivla på att historisk romance skulle slå igenom. Redan då sneglade hon mot det samtida spåret och började fila på berättelsen som idag ligger rykande färsk på bokdiskarna.

Ett år och tre månader efter att hon blev klar med sitt första manus fick hon dock goda besked. Förlaget ville träffa henne och bokade ett möte. Simona väntade ytterligare två månader, bara för att få höra att hennes manus inte var utgivningsfärdigt utan behövde kortas ned med en fjärdedel. Hon fick sommaren på sig att arbeta om historien och höra av sig mot hösten igen.
– En massa väntan, så är det alltid, säger Simona. Branschen är jäkligt tufft, man måste vara tålig. Själv orkade hon fortsätta kämpa eftersom hon vägrade tro att hon var ensam i Sverige om att älska denna gigantiska genre.

I Sverige har romancegenren i stort sett representerats av Nora Roberts och Harleqin-romaner tidigare, men Simona vill visa att den är så mycket mer.
– När jag började skriva förstod jag inte ens att det var romance jag skrev, jag hade läst Judith McNaught och ville åstadkomma något liknande på svenska, som utspelade sig i Sverige. Efter att Överenskommelser blivit antagen visade hon förlaget början på det som nu är En enda natt. Förlaget ville dock fortsätta på det inslagna historiska spåret och embryot till den samtida romanen lades på hyllan när Simona istället började skriva på Betvingade.

Med Betvingade fick Simona möjlighet att ytterligare utveckla sin genre, historisk romance. Hon var beredd på mer motstånd än vad hon fick, men har ändå fått finslipa argumenten för sin älskade genre.
– Det jobbiga är alla fördomar från personer som inte ens har läst mina böcker och än mindre läst romance. Jag tycker det är tråkigt när folk kritiserar och inte fattar att det är en genre. Som när någon säger att det ”bara är kärlek, så töntigt och förutsägbart”, när kärleken är själva poängen. Grundförutsättningarna för en romance är just att den bygger på en kärlekshistoria och tar man bort den återstår inte mycket av intrigen. I övrigt kan en romance se ut precis hur som helst, så länge den slutar lyckligt.

Många gånger har genren beskyllts för unkna könsroller och Simona säger att just genustänket är bland det roligaste med att skriva i genren. Att mejsla ut starka kvinnor, som tar för sig och står upp för moderna ideal, samtidigt som man vill ge läsaren en del av fantasin om att bli uppvaktad av en fantastisk man, en man som också är jämställd.
– Och sexet, det är också svårt att skriva. Hon lägger handen på sin bok och skrattar. De har så mycket sex i den här.

Vi fördjupar oss i ämnet sexscener och Simona berättar att hon skriver in dem redan i sitt synopsis. De erotiska scenerna har samma förutsättningar som alla andra – de bör variera beträffande tid, plats, tempo och stämning och måste driva handlingen framåt.
– Sexet ska vara känslomässigt utvecklande, karaktärerna ska förändras som människor mellan scenens början och slut. Samtidigt är sexscenerna roliga att skriva och det gäller att inte censurera sig själv för mycket. Med ett nytt skratt berättar hon att det händer att hon tar i för mycket och att resultatet då kan vara aningen genant att diskutera med förlaget.
– I övrigt är det nog inte svårare att skriva romance än någon annan genre.

Utmaningarna i arbetet förändrades dock något när Simona började skriva berättelser i nutid.
– Jag var så glad över att slippa fundera över vilket golv de hade, om vissa verktyg fanns eller inte och om jag kunde skriva att det gick en stöt genom kroppen på en tid innan elektriciteten. Fördelen med att skriva historiskt är däremot att det finns många inbyggda konflikter i själva omgivningen och att det är lättare att frossa i miljöerna, det är baler, klänningar och frasande siden, samma känsla av lyx är svårare att få till i nutid. Ändå utlovar Simona slottsfester och baler även i nya serien.

Del 2 av intervjun med Simona Ahrnstedt publiceras i morgon.

 

Helgintervju med Marie Lu, del 2

Hur fick du inspiration till huvudkaraktärerna Day och June?
Jag hade faktiskt skrivit om Day tidigare, i en text jag jobbade med i high school, så jag kände Day väldigt väl, jag hade tänkt på honom en hel del tidigare. June var lite svårare att skriva, särskilt som jag är väldigt olik henne själv. Hon är utmanande, och mycket smartare och mer analyserande än jag! Det gick så långsamt att skriva hennes kapitel, jag var tvungen att slå upp en massa detaljer på nätet hela tiden. En mening kunde ta en kvart att skriva, för jag hade ingen aning om sådant som hon har stenkoll på, som vad ett gem är gjort av eller hur lång tid det tar att ladda om ett vapen.

Delar av karaktärerna kommer från människor jag känner. Day är exempelvis väldigt lik min pojkvän, medan June är en slags tonårsversion av Sherlock Holmes. Tess, Day’s vän, är den jag själv liknar mest, jag var lite som henne i high school, något paranoid och försiktig. Kaede är nog den jag allra helst vill vara, under high school drömde jag om att bli stridspilot, men min syn tillåter tyvärr inte det.

Hade du en agent till hjälp när du fick Legend antagen?
Ja, det hade jag. Det var faktiskt min andra agent i ordningen. Jag hade haft en agent tidigare, för manuset jag skrev innan Legend. Dessvärre blev inte det manuset antaget och jag och agenten avslutade vårt samarbete. Det var tufft. Jag trodde att allt skulle lösa sig bara genom att jag hade en agent, men det visade sig att det var ännu svårare att bli antagen av ett förlag.

När vi inte lyckades sälja boken skrev jag inte på över ett halvår. Det var först efter det misslyckandet som jag började fundera på hur man egentligen skriver. Jag läste handböcker i skrivande och insåg att jag inte hade en aning om vad dramatiska kurvor eller karaktärsscheman var. Med Legend kunde jag jobba mer medvetet och tillsammans med min nya agent gick vi igenom manuset i detalj, innan hon tog det vidare till några förlag.

Vilka läsare hade du i åtanke när du skrev Legend-serien?
Jag hade inga särskilda läsare i åtanke, för mig var det enbart en rolig historia som jag själv ville läsa. Det var inte heller självklart att det skulle bli en ungdomsbok utan det var något jag kom fram till i diskussion med förlaget. När jag började skriva var dystopisk sci-fi typ det osexigaste man kunde skriva och det var inga ljusa utsikter om att sälja stora upplagor. När jag väl var klar med boken hade Hungerspelen börjat slå stort och plötsligt var min timing perfekt.

Vad skriver du på nu?
Jag har skrivit en helt ny serie som släpps i USA nu i höst. Det är YA fantasy som utspelar sig i renässansens Italien efter digerdöden. Pesten har medfört att vissa människor har fått superkrafter, typ X-men möter Assasin’s Creed.

Kan du tänka dig att skriva inom en annan genre framöver?
Jag vill nog inte gå utanför science fiction och fantasy, men skulle kunna tänka mig att skriva något inom magical realism. Det kommer däremot alltid finnas en kärlekshistoria i mina böcker.

Har du några ritualer/vanor när du skriver?
Jag är en morgonperson. Jag skriver som bäst mellan klockan åtta på morgonen till klockan två på eftermiddagen. Plus att jag måste lyssna på instrumental musik när jag skriver, möjligtvis kan det ligga sång på spåren om den sjungs på ett annat språk än engelska, annars blir det alldeles för distraherande. Jag brukar lyssna på en del soundtracks, bland annat några som heter Two steps from hell som gör väldigt mycket musik till filmtrailers.

Var skriver du helst?
Tidigare kunde jag bara skriva på mitt kontor hemma, men nu i samband med allt resande har jag lärt mig på att skriva på hotell och flygplan.

Skriver du för hand eller på dator?
Själva romantexten skriver jag uteslutande på dator, men numera skriver jag ner anteckningar, saker jag kommer på, för hand i en anteckningsbok.

Har du några bra skrivtips?
Var inte rädd för att skriva något dåligt, det bästa är att lära sig den hårda vägen genom egna misstag. Jag hade väldigt svårt i början för det, jag ville skriva perfekt, vilket kan hindra en många gånger. Det är okej att skriva dåligt, huvudsaken är att du får ner det på papper och sedan kan du ändra texten. Det kan vara svårt att tänka så ibland men kom ihåg att ingen skriver perfekta första utkast. Till och med din favoritförfattare skriver dåliga utkast.

Hur ser din perfekta helg ut?
Jag älskar regnigt och kallt väder, vilket inte är helt ultimat eftersom jag bor i L.A. Men om det är kallt och regnigt så vill jag sitta inomhus och läsa, kanske spela piano och ta en afternoon tea, helst i en mysig stuga. Någon gång skulle jag vilja bo utomlands så jag får uppleva det där dåliga vädret.

Marie Lus andra bok, Prodigy, har nyligen getts ut på svenska på Modernista. Hennes böcker finns att bland annat att köpa på:

– Adlibris
– Bokus
– CDON

Del 1 av intervjun kan du läsa här.

Helgintervju med Marie Lu, del 1

Vi träffade Marie Lu en vintrig marsdag inne i värmen på Hotel Diplomat. Minusgraderna gjorde dock inte vår författare något eftersom hon, trots att hon bor i LA, gillar kyla och dåligt väder. Välkommen till Sverige sade vi. Marie Lu berättade om sina motgångar och framgångar inom skrivandet och gav oss sina bästa tips om bra musik att skriva till.

Marie_Lu

Var det någon särskild person som bidrog till din kärlek för läsande och skrivande?
När jag var yngre hängde jag mycket i biblioteket. Jag minns särskilt att det var en bibliotekarie som hjälpte mig att plocka fram spännande böcker hon trodde jag skulle gilla. Bland annat böckerna av Brian Jacques, Redwall-serien. Det var så jag började älska fantasy och science fiction.

Vad inspirerade dig att börja skriva?
Som fjortonåring läste jag en artikel om en författare, Amelia Atwater Rhodes, som debuterat när hon var väldigt ung. Det var första gången jag insåg att människor skrev böcker, att det fanns en riktig person bakom historien. Jag och Amelia var ungefär jämngamla och jag tänkte att jag också kunde skriva en bok om hon kunde. Och därefter började jag skriva. Fast det gick inte lika fort för mig att bli publicerad. Jag skrev fyra manus innan jag blev antagen, vilket känns skönt nu efteråt, historierna var inte särskilt bra.

Under tiden du skrev Legend hade du ett heltidsjobb, hur fick du ihop tiden?
Jag skrev på morgnarna och på lunchrasterna. Ingen av mina kollegor kände till att jag skrev. Jag har alltid känt mig lite generad över mitt skrivande och det var bara min pojkvän som visste att jag skrev. Det var en ensam sysselsättning, jag kände ingen annan som skrev och endast tack vare internet kom jag i kontakt med andra som skrev. Jag har bara tagit en skrivarkurs i kreativt skrivande och har mest fått lära mig av mina egna misstag. Först när jag blev publicerad lärde jag på riktigt känna andra som skrev.

Hur lång tid tog det att skriva din debut, Legend?
Det tog mig fem månader att skriva första utkastet. Den sista versionen, med omskrivning och redigering, tog sex månader att arbeta genom. Andra boken, Prodigy, tog längre tid och innebar mycket mer jobb. Det var första gången jag jobbade mot en deadline, vilket var tuffare, samtidigt hade jag mycket högre förväntningar på mig. Den tredje boken, Champion, var allra svårast att skriva, med alla trådar som skulle knytas ihop för att avsluta serien.

Vad inspirerade dig att skriva Legend?
Jag såg Les Miserables på tv en dag och kom på att jag ville skriva en tonårsversion av den klassiska historien om tjuv mot detektiv. Jag hade också sett en karta över vår värld, hur den skulle se ut rent geografiskt om inlandsisen smälte. De två idéerna blev tillsammans grunden till världen där Legend utspelar sig.

Som läsare får man veta mer om världens uppbyggnad först i andra boken, Prodigy – hur mycket visste du om detta när du började skriva Legend?
Jag visste det mesta när jag började skriva. Jag kände till strukturen på Republiken (landet där huvudkaraktärerna lever) och Kolonierna (närmaste grannlandet) och de andra världsdelarnas roller i historien. Men i Legend ville jag bara visa det som karaktärerna kände till, de lever i en diktatur och känner inte till mer än vad de styrande låter dem få veta. I andra boken kommer karaktärerna i kontakt med nya grupperingar och vidgar sina vyer av världen tillsammans med läsaren.

Kände du till hela historien när du började skriva?
Nej, jag visste faktiskt inte exakt hur det skulle sluta eller vad som skulle hända. Flera saker i böckerna hände utan att jag ens visste om det. När jag började skriva första boken hade jag ingen aning om vad som skulle hända i sista boken. I mitten av Legend, första boken, händer något överraskande mitt i boken och jag hade ingen aning om att det skulle bli så innan jag skrev scenen, först då blev det självklart vad som var den enda tänkbara utvägen. Det ändrade allt jag hade tänkt om fortsättningen efter den scenen.

Vad inspirerade dig till skillnaderna mellan Republiken, som är en diktatur, och Kolonierna som istället drivs helt av kommersiella bolag?
Både Republiken och Kolonierna är inspirerade av USA år 2009. Jag tänkte då på hur polariserade våra politiska partier, Republikanerna och Demokraterna, var. En senator blev till exempel skjuten under den här perioden och jag lekte med tanken på hur landet skulle kunna förändras om respektive politik drevs till sin spets.

Jag ville också göra Republiken väldigt low-tech, jämfört med resten av världen och inom Republiken är det bara toppskiktet i samhället och militären som har tillgång till tekniska nymodigheter. Det blev ett sätt att gestalta skillnaden mellan de rika och de fattiga, både i Republiken och i resten av världen.

Marie Lus andra bok, Prodigy, har nyligen getts ut på svenska på Modernista. Hennes böcker finns att bland annat att köpa på:
Adlibris
Bokus
CDON

Andra delen av helgintervjun med Marie Lu publiceras här på Bokglam imorgon.

Helgintervjun – Karen Campbell Del II

Visste du hur boken skulle sluta när du började skriva den?

Nej, det var nära att den slutade tidigare än vad den gör nu, men jag hade en känsla av att jag inte riktigt var klar med alla karaktärers slut. Abdis dotter behövde ett mer ordentligt slut än vad hon hade där jag var på väg att sätta punkt från början.

Jag vet aldrig hur mina böcker kommer sluta när jag börjar skriva dem. Det skulle ta bort spänningen i att skriva dem. Jag börjar istället med en massa lösa trådar som jag låter löpa och ser vad de tar vägen till det är dags att börja samla in dem och väva ihop dem till en helhet. Fördelen är att jag känner mig friare att ta små vindlande avstickare från handlingen. Nackdelen är att jag kan sluta med en tråd i handen som inte leder till någonting och som måste repas upp ur väven. Ändå krävs det inte så mycket ändringar som man kan tro. Jag redigerar alltid medan jag skriver. Varje dag börjar jag med att redigera en del av gårdagens arbete, kanske inte allt in i detalj, men jag går i alla fall igenom den senast skrivna sidan. Det ger ett någorlunda klart manus i slutändan och jag behöver inte hålla på att skriva en massa olika utkast.

Det är dessutom viktigt för mig att inte visa mitt manus för någon för tidigt, varken för min redaktör eller för någon annan. Manuset är då fortfarande i ett utvecklingsstadium och då finns risken att någon tycker en massa saker om det och vill ändra och i slutändan blir det inte min egen berättelse. När jag har kommit längre med manuset känner jag det bättre och kan lättare säga nej till föreslagna ändringar eftersom jag vet vad som är viktigt att ha kvar.

Hur lång tid tog det att skriva  Här är jag nu?

Inklusive research tog det ett och ett halvt år att skriva. Det var mycket research till den här boken, men jag försöker begränsa min research och det är även ett tips generellt – att ta det lite som det kommer. Annars finns risken att man vill ha med vissa delar och beskrivningar bara för att man har letat fram informationen, trots att den inte tillför berättelsen något.

Hur var det att alternera skrivandet mellan två så väldigt olika karaktärer som Abdi och Deborah?

Från början skrev jag i tredje person och då märktes det tydligt att jag hade mycket lättare att identifiera mig med Deb. Abdi kändes mer avlägsen för mig genom att han fick kämpa med engelskan, missuppfattade skottska vanor och uttryck och jag ville verkligen inte beskriva honom på ett fördummande sätt. Efter att ha skrivit tre, fyra kapitel om Abdi provade jag att skriva i första person och jag hittade honom på en gång. Det var så mycket lättare att beskriva honom från insidan, där fanns alla nyanser och tankar som jag hade kämpat för att hitta när jag försökte beskriva honom i tredje person. Språkförbistringarna blir bara tydliga när han väl ska prata engelska, men i tankarna är han ju glasklar. Eftersom mycket av handlingen också utspelar sig genom återblickar valde jag att skilja ut handlingen som sker i nutid genom att skriva den i presens. Det har varit lite testande med formen, men när jag väl hittade den så kändes det rätt.

Grät du lika mycket när du skrev boken som vi gjorde när vi läste den?

Ja, jag grät när jag skrev vissa partier och vid sådana tillfällen kan man ju bara hoppas på att läsarna också känner vad jag känner. Det är en svår avvägning, hur mycket man ska skriva ut och hur specifik man ska vara när det är stora känslor som rör sig hos karaktärerna. Jag försöker emellanåt måla mer med orden än att skriva fullständiga meningar och hoppas att läsaren kan dra ut känslan ur ordmassan.

Hade du någon speciell läsare i åtanke när du skrev boken?

Nej, jag försöker skala bort alla sådana förväntningar, sluta tänka på det för att inte hämmas i skrivandet. Det var på sätt och vis den stora fördelen med att skriva den första boken, för det fanns inga förväntningar, jag fick göra precis vad jag hade lust med och jag tror det blir bäst då. Även nu med mina senare böcker försöker jag behålla den känslan så långt det går.

Har du några speciella skrivrutiner?

För varje ny bok jag börjar skriva köper jag en ny skrivbok med hård pärm. Jag skriver egentligen inte för hand utan boken är till för att samla information och tankar, allt som har med projektet att göra. Den blir något av en bibel för det aktuella projektet.

Vilken är din favoritplats att skriva på?

Tidigare hade jag ett eget rum där jag satt och skrev, men efter att vi flyttade så har jag inte inrett någon egen arbetshörna än utan bara flyttat runt med min laptop i huset. Det har fungerat sådär och jag måste nog ta tag i att skapa en ny arbetshörna igen. Vi har en lounge där internettäckningen är näst intill noll, det är nog där jag måste skapa mig ett litet hörn, så jag kommer undan internet. Slösurfandet är förrädiskt och gör det så lätt att för ett ögonblick lämna arbetet, men det gör att man hela tiden bara skvalpar på ytan i tankarna, hoppar i och ur. För att jag ska kunna dyka djupt ner i koncentrationen och tankarna behöver jag vara ostörd, även från internet.

Själva skrivandet gör jag på datorn och försöker hålla det till samma timmar varje dag, 9-16, med en lunchrast. Jag skriver aldrig kvällar och aldrig helger. Helst vill jag gå upp ur sängen och bara sätta mig och skriva på en gång, halvt om halvt mellan sömn och vakenhet och tyst ska det vara, inga oljud och ingen musik om jag får välja.

Har du någon ny bok på gång?

Jag har faktiskt redan skrivit klart min nästa bok och den kommer ut vid den här tiden nästa år. För första gången kommer jag bli publicerad i USA. 

Vilket är ditt bästa skrivtips till aspirerande författare?

Skriv lite och ofta. Spara inte ihop till några marathonpass för då kommer det bara vara så jobbigt att du drar dig för att göra det igen nästa gång. Det är som med träning, man kan inte spara all träning till helgen. Små pass bygger volym på sikt. Det räcker med 500-1000 ord per gång. Just keep the flame burning!  

Hur ser en perfekt helg ut för dig?

Jag tar en långpromenad med hunden, sedan lagar min man french toast till mig. Därefter tar vi en tur till simhallen och kanske gör vi ett museibesök eller går på någon utställning. Vi avslutar dagen med en fin middag på en restaurang med bra vegetariska alternativ.

20140305-220803.jpg

Del ett av intervjun finns här.
Vi vill återigen varmt rekommendera Karens underbara bok Här är jag nu. Finns bland annat på Adlibris och Bokus.

Helgintervjun – Karen Campbell Del I

Vi fick den bästa starten på helgen när vi förra fredagen träffade Karen Campbell på hennes svenska förlag Lind & Co . I förlagets fina lokaler i Gamla Stan, bland mängder av böcker och stora spröjsade fönster som släppte in det första vårljuset, diskuterade vi Karens senaste bok, Här är jag nu, över en nybakad kanellängd. Vi pratade fördomar, mänsklighet och hur det faktiskt är möjligt att utgå från egna erfarenheter även när man skriver om sådant man själv aldrig har upplevt.

Vem bidrog till din kärlek för läsande?
Mamma hjälpte till att bygga min kärlek för böcker. Jag lärde mig tidigt att läsa enklare böcker och när jag började skolan läste jag mängder, mest Enid Blyton och liknande. Jag kommer tydligt ihåg när mamma fick ett lass böcker till mig från en kollega, som hade rensat ut hemma, och hur jag tyckte det var som att få en skattkista. Jag var helt tagen av böckerna, förundrad över alla platser dit orden kunde bära mig. Biblioteket spelade också en roll, jag och mamma brukade besöka det där gamla mörka stället och det hade en alldeles speciell känsla.

Hur kom det sig att du började skriva?
När min första kärlek till böcker uppstod började jag skriva egna små historier. Jag ritade bilder till och läste upp berättelserna för hela familjen som var tvungna att lyssna, oavsett om de ville eller inte. Jag fortsatte att skriva, bara för min egen skull, men hade inga tankar på att författare var ett möjligt yrke. När jag var runt 17-20 år studerade jag engelska och det var som om studierna tog bort den magiska känslan för böcker. Istället började jag se mig om efter något helt annat att göra, jag ville jobba med något praktiskt och så blev jag polis.

Efter att jag fått två barn började jag skriva igen som föräldraledig, mestadels noveller och kortare berättelser. Efter min ledighet fick jag jobb som pressansvarig på Glasgow city council. Återigen fick skrivandet och orden en större roll i mitt liv, men efter ett tag kändes det ändå inte tillräckligt att skriva om blomsterutställningar och andra lokala händelser. Det var då jag hittade en högskoleutbildning i kreativt skrivande som gick på kvällstid. För att bli antagen till kursen var man tvungen att skicka in en portfolio och jag, som aldrig hade visat något jag skrivit ens för min familj, såg uttagningen som en värdemätare. Skulle jag bli antagen kunde det jag skrivit inte vara helt förkastligt.

Jag blev antagen på kursen och det var så fantastiskt roligt att få träffa andra som brann lika mycket för skrivandet. Att jag dessutom skulle få högskolepoäng i slutet av utbildningen var liksom för bra för att vara sant. På kursen kom det många föredragshållare som jobbade inom bokbranschen och berättade hur den fungerade och vad vi skulle jobba mot för att bli antagna. För min del var det en stor omställning bara att sluta vara generad för att jag gillade att skriva.

Hur gick det till när du skrev din första bok?
Mitt allra första manus skrev jag under kursens gång. Jag märkte att responsen bland mina kursare och lärare alltid blev som mest positiv när jag skrev om vanliga människor som jobbar i uniform, om vilka de är på insidan och att det pågår samma vardagliga funderingar och existerar samma osäkerhet där som hos vanliga människor. Därför var det lätt att välja att gräva djupare i det ämnet. När det kommer till första boken tror jag dessutom att det är viktigt att skriva något man själv vill läsa.

För mig var det en stor hjälp att ha deadlines varje vecka och andra människor som väntade på mina texter, annars vet jag inte om det någonsin skulle ha blivit en bok, men nu jobbade jag hårt. Dessutom satte jag upp en deadline för mig själv att jag fick fram till 40 års ålder på mig att göra något åt skrivandet, efter det skulle jag nog bli tvungen att fundera på att byta bana.

Hur var det att byta genre, från krim till vad som har beskrivits som feel good?
För mig är egentligen inte mina första böcker kriminalromaner och de skiljer sig inte så mycket från min nya bok. Jag skulle beskriva allt som samtida litteratur. Här är jag nu handlar om människor och om saker jag kan relatera till i mitt vanliga liv. Det var samma sak när jag skrev mina polisromaner, de handlade om människor i uniform, men de var i första hand människor, brotten i sig var inte det som låg i fokus för mig. Jag skrev om det som skulle ha kunnat varit jag, en ung tjej, vars pondus sitter i kläderna och i framtoningen, men som på insidan går och hoppas att ingen ska råka ramla i sjön så att hon måste ge sig ut och rädda dem.

Min nya bok handlar om flyktingar, men jag ville skriva om vad som händer på insidan hos personer som har flytt. Vem är människan bakom alla fördomar? Precis som poliser ofta blir bemötta på ett visst sätt baserat på uniformen tror många sig känna en flykting bara genom hur personen ser ut.

Hur mycket visste du om kriget i Somalia, om flyktinglägret i Dadaab eller om flyktingcentret i Glasgow innan du började skriva boken?
Min man jobbade, precis som Deborah i boken, som volontär på ett flyktingcenter. Det gav mig så klart en hel del hjälp på vägen och det gjorde det även lättare för mig att komma i kontakt med flyktingar som kunde berätta sina historier för mig. Samtidigt handlar upplevelserna i ett nytt land mycket om situationer som alla kan känna igen. Alla har vi varit främmande på olika platser. Känt oss vilsna i en mataffär utomlands, plågats av ett klimat som inte är som det man är van vid, om det så är varmt eller kallt. Vi har alla framstått som mindre vetande i en diskussion bara för att man inte behärskar språket till fullo. Det finns alltid en väg in i berättandet för dig som författare och det gäller att använda sina egna erfarenheter som driftved att stödja sig mot. Försöka hitta den där känslan av utsatthet i situationer där man inte har sin vanliga rustning på sig i form av allt vanligt och bekant runt omkring en. Vi har alla varit där, mer eller mindre, och jag hoppas att de som läser min bok kan föreställa sig själva en flyktings situation. Det är en bok om sårbarhet, om att ha förlorat det som är ens rötter, att ha förlorat hela sin familj och att kunna leva vidare.

DSC_0177
Karen på sitt svenska förlag.

Del två av intervjun med Karen Campbell kommer här på Bokglam i morgon.
Vi vill å det varmaste rekommendera hennes underbara bok Här är jag nu. Finns bland annat på Adlibris och Bokus.

Helgintervjun med Johanna Wester, del 2


nattsagor
I andra delen av intervjun med Johanna Wester går vi djupare in på hennes bok Nattsagor för sömnlösa och dess karaktärer. Dessutom bjuder Johanna både på bok- och Stockholmstips.

Liknar du Olivia?
Vi bor i samma stad, både geografiskt och andligen. En mångfacetterad stad med många mörka drag och många fantastiska drag. En vacker stad med en potential som vi nog båda tycker att den misslyckas att uppfylla. Jag ekar i Olivia. Hon är en marionettdocka som ger mig möjlighet att vara med om saker jag inte har – eller kanske ens vill – vara med om.

Vad är egentligen Olivias längtan – är det verkligen en längtan bort?
Vi lever i en kultur och samtid där längtan och hunger främjas. Vi ska ha sett allt och gjort allt, samtidigt är det viktigt att vara originell. Jag tror att det skapar en oorienterad längtan hos de som lever i den här kulturen. Att vara nöjd med status quo anses nästan fult, men man vet inte heller riktigt vad man istället letar efter eller hur man ska ta sig ifrån den plats man är på. Det är ett fängelse som man bara delvis har byggt till sig själv, det har byggts lika mycket av ens omvärld; av det konsumtionssamhälle som råder.

Vad känner du för Oliva?
Hon är väl närmast som en lillasyster för mig. Det är mycket som skiljer våra tankar åt, hon är ju bara nitton. Jag önskar henne allt gott och hoppas att hon nyktrar till lite och lyfter blicken. Olivia är besinningslös i sin längtan. Det gör henne oförsiktig med vad som verkligen är viktigt.

Vi vill gärna veta mer om slutet i boken. Hur kom det sig att du valde att avsluta berättelsen i ett ganska ovisst skede?
För att livet är just sådant. När som helst kan allt hända. Jag älskar att livet är så och därför kändes det självklart att boken skulle få sluta i en punkt där allt kunde hända.

Skriver du på en andra bok?
Just nu är jag på paus från mitt arbete för att studera litteraturvetenskap och vid sidan av det producerar jag en teaterföreställning. Det är ett spännande sätt att variera berättarformatet. Att skriva en ny roman vore roligt i framtiden, om jag har någon mer historia i mig.

Finns någon av karaktärerna i verkligheten?
Den enda karaktären som har funnits på riktigt är Suzy, en bartender som jobbade på Mondo för länge sedan. Jag hade ett nattligt samtal med henne för många år sedan och hon sa saker jag behövde höra just då, precis som hon gör till Olivia i boken. Jag har försökt hitta henne igen och berätta att hon är med i boken, men jag har inte lyckats.

Vill du tipsa om någon bok?
Till alla unga kvinnor skulle jag vilja tipsa om böcker av Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar, Under det rosa täcket och Sireners sång. Sedan gav Ta vad man vill ha av Louise Boije af Gennäs mig mycket när jag var i Olivias ålder. För äldre vill jag gärna tipsa om De små tingens gud av Arundhati Roy.

Vi är också lite nyfikna på dina bästa Stockholmstips eftersom staden spelar en stor roll i boken?
Oj, vad svårt, det finns så många bra ställen. Jag säger Katarinahissen, Södra teatern och jazzpuben Stampen i Gamla Stan.

Hur ser en perfekt helg ut för dig?
Det är när jag tillbringar en kväll med mina dyra vänner. Vi lagar middag tillsammans och sedan tar vi på oss peruker och går ut och sjunger karaoke och så dansar vi.

Nattsagor för sömnlösa kan ni bland annat hitta på Adlibris eller Bokus.

Johanna-Wester

Johanna på Culturbar där vi möttes upp för intervjun