OneNote – revolutionen

Upptäckte OneNote på jobbet för ett par veckor sedan då en kollega visade mig denna UNDERBARA digitala anteckningsbok. Sedan dess har jag allt i den – mötesanteckningar, att-göra-lista, varje projekt har en egen flik med massor av underflikar. Det är helt enkelt fantastiskt! Tiden då jag behövde leta i mängder av alla kollegieblock efter gamla mötesanteckningar är historia. Fick liksom aldrig någon struktur på det där eftersom jag inför varje möte grabbade tag i första bästa kollegieblock och alltid förstörde den struktur jag försökte upprätthålla med ett block för respektive projekt.

Och nu laddade jag ned detta fina program till datorn här hemma. Det är gratis. Jag gillar gratis. Och så har jag börjat föra in dokument och anteckningar för manuset. Man kan alltså ha olika anteckningsböcker för olika skrivprojekt vilket är sjukt bra. I varje anteckningsbok kan man skapa flikar och sedan ytterligare underflikar för varje flik. Jag älskar mina fysiska skrivblock, de kommer jag fortsätta använda, där skriver jag ned saker jag kommer på, listor för det som ska redigeras allteftersom och idéer både vad gäller Betagen och andra framtida skrivprojekt. Men det fina med OneNote är att jag kan fylla det med allt som har med manuset att göra. Än så länge har jag en flik för karaktärerna, med underflikar för varje karaktär, en flik för världen och dess regler, en flik för platser – hur de ser ut, en flik för research, etc. Det som är så bra med det här är att jag kan skippa alla dokument jag skapade i datorn och sedan ändå aldrig hittade i. Nu kan jag ha alla dokument i OneNote med finfina flikar. Dessutom kan man klippa in bilder och anteckna fritt intill bilderna, utan att skapa textrutor. Man bara klickar ned markören och skriver. Det är så enkelt och organiserat. Jag är alldeles lyrisk.

Skärmavbild 2015-06-07 kl. 20.15.45

I övrigt har jag spenderat helgen med manuset, en paus för räkor och vin med en kompis, ännu en paus för promenix med en vän och lite Entourage-tittande med sambon. Och så har jag varierat plats för manusgenomläsning i det oändliga. Från köksbordet till fåtöljen i vardagsrummet och från balkongen till fåtöljen i skrivhörnan med utsikt över bokhyllan:   

/Heléne

Enkla lösningar

Igår satt jag med en scen som funnits i manuset ett tag och som jag verkligen gillar. Den har inte funnits där sedan begynnelsen utan är bara ett par månader gammal men ändå har den hunnit byta skepnad och innehåll ett par gånger. Det jag gillar med den och det som är bestående, är miljön. Det är en ny plats och karaktärerna är i rörelse, de är på väg någonstans. Dessutom letar de efter något. Från början fanns även en hel del spänning i scenen, motstridiga viljor, outtalade ord, en konflikt mellan karaktärerna, så som det ska vara i en scen. Sedan fick jag flytta det där konfliktfyllda samtalet till en annan scen, eftersom saker och ting hände i en annan ordning och då fick jag som vanligt tänka om. Det kommer fortfarande fram en del saker i scenen, nödvändiga ledtrådar för både läsaren och karaktärerna och därför ville jag ha scenen kvar. Dessutom fanns en gnutta konflikt – en av karaktärerna vill veta något medan den andra absolut inte ville säga något, inte än i alla fall och då tänkte jag direkt “men vad bra, då får väl hon helt enkelt svälja det, hon är helt okej med att hon får vänta på att han berättar, hon förstår ju honom.” Och så skrev jag vidare. Men det kändes bara så sjukt tråkigt. Det fanns ju ingen riktig nerv, bara ett samtal. Ingenting hände karaktärerna, deras situation förändrades inte. Det är så dumt när man letar efter en enkel utväg för sina karaktärer och ibland glömmer jag att man måste utsätta karaktärerna för saker för att någonting ska hända.

Den enkla lösningen var förstås att hon inte alls var okej med att han inte berättade något, hon kunde inte acceptera det över huvud taget och så blev det så mycket roligare plötsligt. Konflikten mellan karaktärerna förstärktes, karaktärerna förstärktes. Allt blir så mycket roligare när man utsätter dem för saker.

Avslutar inlägget med att lägga upp ännu en bild på manus, ljus och syrener men har bytt ut teet mot rödvin. Det är trots allt lill-lördag (och sambon har innebandyträning), skål!

 /Heléne

Psyksnack i lurarna

Som ett led i att förstå människor bättre och på så vis förstå karaktärer bättre, deras inre demoner, vad som driver dem och vad som orsakar deras handlingar, har jag tänkt att jag skulle vilja läsa någon enkel psykologibok. Typ psykologi for dummies eller psykologi in a nutshell (en bok med någon av de titlarna måste ju finnas tänker jag) eller en enkel självhjälpsbok. Men så känner jag att den lästid jag har vill jag ägna åt att läsa skönlitterära böcker och kom på den briljanta idén att jag kunde hitta bra psykologipoddar att lyssna på när jag springer och promenerar. Hittade en bra podd som heter Psykologiradion och avverkade två avsnitt under senaste löprundan – ett om sorg och ett om hur man håller kärleken vid liv (lite bra självhjälp där också). Fick bra uppslag både till mina egna karaktärer men även till intressanta konflikter.

Men nu känner jag att jag vill ha mer psykologisnack i lurarna – någon som har något bra tips?

/Heléne

Harlequin-tävlingen i siffror

Antal redigerade sidor: 350. Prick!

Antal skrivtimmar: Många. Fantastiskt många, har haft helt underbara veckor tillsammans med mitt manus.

Antal gånger jag har använt orden “blick” och “ögon”: På tok för många, vågar inte skriva siffran här.

Antal telefonsamtal med Johanna: 20, gissningsvis, vilket är förvånansvärt få, vi har väl båda varit alldeles för uppslukade av redigering.

Antal kilo choklad: 4

Antal kilo upp i vikt: 4? Har inte vågat väga mig.

Antal 30-årsfester: 4 och jag har gått på allihop. Gäller att prioritera rätt.

Antal mysiga fikor med vänner: 0

Antal förlorade vänner: 0 så vitt jag vet, får ringa runt imorgon och kolla om jag har några kvar.

Antal förlorade pojkvänner: 0. Tror faktiskt han är kvar. Sist jag såg honom var han på väg ut någonstans. Till jobbet kanske. Frågan är om det var igår eller idag? Någon gång undrade han lätt uppgivet om det alltid kommer vara såhär, med skrivandet alltså, varpå jag tvingade bokcirkelsvännen Maria att berätta hur mycket hon tyckte om mitt manus. Han får ju inte tro att jag jobbar på något i onödan. Nej, nej, här produceras en bestseller.

Antal mysiga fikor med föräldrar: 4, föräldrar och svärföräldrar är inte sådana som ger upp när man inte hör av sig, då dyker de helt sonika upp med fikabröd.

Antal ångestfyllda sms till testläsare: 10. Som jag pendlat mellan ångest och eufori dessa veckor.

Antal timmar kvar till midnatt och inlämning: 2,5

UPDATE: Insåg efter att jag publicerat inlägget att jag hade 3,5 timmar kvar till midnatt. Det är som att jag just vunnit på tidslotteriet!!!

Till min hjälp har jag cola zero. Och choklad (såklart):

IMG_3082

/Heléne

Kort sammanfattning

Den här bilden sammanfattar hur jag tänker med mitt skrivande just nu:

Venn-DreamBig-GetShitDone-HaveFun
Jag tänker stort, det är klart den här boken kommer ges ut. Såklart. Och det är klart folk kommer att gilla den. Det händer förstås (typ varannan sekund) att alla de där tankarna kullkastas och så är jag bara supernegativ men fokuserar innerligt på att tänka positivt. Så det är klart jag kommer förverkliga min dröm! Och det fantastiska med att jobba mot deadline är att man faktiskt får saker och ting gjorda. Och sist men inte minst, de här veckorna när jag jobbat så intensivt med mitt manus har varit så himla roliga. Är så glad att jag tagit mig den tiden, jag och mitt manus har haft flera fantastiska timmar tillsammans.

Så mitt i det lilla vita området befinner jag mig just nu och jag hoppas verkligen att jag stannar där en lång tid framöver och att ett flertal drömmar uppfylls längs vägen.

/Heléne

Last day in paradise

Tog ledigt från jobbet från i fredags till och idag för att skriva och avsluta manuset. Det har gått enligt plan, typ. Förutom att jag har legat ungefär en dag efter önskad plan ända sedan jag började. Men, men… med lite sömnbrist och obefintligt tv-tittande resten av veckan kommer det nog att gå vägen ändå.

Har under dessa tre dagar låtsats att jag är en betald författare som jobbar mot deadline, det är ju nästan sant. Jag skriver och har betald semester. Och ni ser, orden “skriver” och “betald” hamnar då i samma mening. Hur som helst, så har det blivit mycket mjukiskläder, hämtmat och onyttigheter. Idag kostade jag på mig en dusch. Och oj vad jag har älskat de här dagarna! Läste någonstans (tror det var i helgens DN Boklördag) att människor har fått en bild av författandet som något glammigt med skrivande på fina caféer innan man byter om till en dyr klänning inför kvällens kändisgala och att det är därför så många vill skriva. Jag känner inte alls igen det där, varken hos mig själv eller bland andra som skriver – alla våra bloggande skrivvänner där ute exempelvis. Nog för att vi på Bokglam vill sätta en liten guldkant på skrivartillvaron men i slutändan är det skrivandet i sig som är det centrala och det är därför de här dagarna har varit så härliga, jag har kunnat avsätta i princip varje timme av dagen till skrivandet och inte behövt avbryta mitt i.

I övrigt har jag börjat fylla bokhyllan, det syns inte riktigt på bilden hur fantastisk den är men den går från golv till tak och från vägg till vägg, min drömbokhylla helt enkelt:

IMG_3064-0

Och så har jag avsatt en alldeles särskild del i bokhyllan till signerade böcker, ser framför mig hur jag och och några middagsgäster står framför de här böckerna med en varsin drink i handen och diskuterar mötet jag haft med respektive författare, bara sådär lagom pretto liksom:
IMG_3070

Nu har jag en sisådär tjugo sidor kvar att sy ihop innan jag har nått slutet på manuset. Därefter väntar självklart timmar av finputsning. Men först väntar läggdags.

/Heléne

Det här med skrivkurser

Tar vid där Johanna slutade förra veckan och pratar lite mer om skrivkurser. Min första skrivkurs var på Ölands folkhögskola. Man kan säga att det var där jag började skriva på riktigt. Innan dess mäktade jag knappt med att författa tre ord på en berättelse. Eller så skrev jag tre ord och raderade dem på en gång. Jag kunde sitta för mig själv och formulera meningar och stycken men när jag väl skulle skriva ned det så tog det stopp. För att undvika skämskudden suddade jag ut allt.

Men under en vacker junivecka 2011 vågade jag skriva lite längre texter och dessutom läsa upp dem för de andra i gruppen. Och de var så snälla allihop. Det var då allting lossnade och jag kommer för alltid minnas den där veckan i ett rosa skimmer.

Därefter har jag i princip gått samma kurser som Johanna – Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäcks kurs där jag och Johanna lärde känna varandra och så Simona Ahrnstedts romancekurs. Håller med Johanna om att det under dessa kurser var väldigt tacksamt att ha ett manus som var ganska långt gånget, eftersom det är enklare att ta till sig alla råd och tips. Efter varje skrivkurs har jag varit alldeles fylld av skrivglädje och energi. Det är som en rejäl vitamininjektion att få lyssna på duktiga författare och få träffa likasinnade. Älskar skrivkurser…

/Heléne

Vi kommer närmare varandra

Vi kommer närmare varandra, jag och min huvudkaraktär. Sakta men säkert. Det här med att “lära känna” sin karaktär har alltid varit väldigt främmande för mig. Lära känna och lära känna, man bestämmer väl själv?

Eller…? Numera förstår jag kanske vad det hela handlar om. Lära känna sin karaktär innebär snarare att förstå sig på sin karaktär och för mig har det inneburit att känna till alla hennes egenskaper som brister, styrkor och allt sådant som får henne att göra saker. Sådant som driver handlingen framåt.

Många av de brister jag har hittat i mitt manus beror på att karaktären i det fallet inte själv gör någonting eller att motivet till att hon faktiskt gör något inte är särskilt spännande. Och det är där jag får tänka till, särskilt när jag tenderar att vara lite för snäll mot henne. Av någon anledning har jag lite svårt för att ställa henne i alltför dålig dager och tänker “sådär gör man väl inte”, eller “så reagerar man inte, det är väl konstigt” och då får jag påminna mig om att jag inte skriver en bok om mig själv, min karaktär kan inte tänka som jag. Och tack och lov är det inte mig själv jag skriver om. En bok om mig själv hade blivit så himla tråkig. Jag hade ju aldrig valt att handla på ett sätt som skulle få saker och ting att bli spännande.

Så nu när jag går genom manuset igen och försöker vässa till det inför nästa steg i Harlequins tävling (jippie, jippie, jippie!!!) så försöker jag skruva till min karaktärs handlingar ännu lite mer och låter hennes val och handlingar ha intressanta motiv som får konsekvenser som i sin tur driver handlingen framåt. Men det är jädrans svårt.

Men nu ska jag stänga igen manuset för idag och snida om till 30-årsfest!

Det här med synopsis

Jag har under det senaste året skrivit om mitt manus, skrivit om, skrivit om och skrivit om det igen. Hade ett synopsis som låg och dammade i Scrivener men i och med omskrivningarna var det inte helt up-to-date och jag bestämde mig för att ta tag i det förra veckan.

Det var inte så väldans kul att sitta ner med det men det var så värt det. Det resulterade i ett sexton sidor långt dokument som hjälpte mig att få inblick i de delar jag inte jobbat med på länge. Det gav mig även en ordentlig överblick av hela manuset som jag saknat under det senaste året vilket hjälpte mig att hitta ännu några luckor att täppa igen och även några sätt att förstärka konflikten ytterligare.

Synopsis

True that…

Att skriva det här manuset har varit en lång resa och en tuff lektion i skrivande. Jag och Johanna har båda lärt oss av våra misstag så vi planerade vårt gemensamma ordentligt från början, vilket även var ett minimikrav eftersom vi skriver tillsammans. Nästa gång jag skriver något själv ska jag definitivt skriva ett extremt utförligt synopsis med post-it-lappar till hjälp i förarbetet. Jag menar alla dessa sub-plots… Det är ju en jäkla djungel. Läste ett himla bra inlägg om post-it-planering här.

Tänk er att ha en sån här stor vägg att fylla med synopsis-post-its:

Post-its synopsis

mmmm… mumma.

Vill tipsa om Simonas inlägg om synopsis, väldigt läsvärt.

/Heléne

Så nära..!

Alltså, jag har ju sagt det här hundra gånger nu… men nu närmar jag mig slutet. Sanningen är att slutet redan är skrivet, jag har tagit mig genom detta en gång men det har varit omskrivningar, tillägg och strykningar i alltför många vändor. För några veckor sedan hade jag ambitionen att skriva klart, bli helt färdig men kom aldrig så långt. Därefter har det varit så mycket annat som hänt att jag inte har fått till de där sammanhängande timmarna som krävs för att komma någonstans och den här redigeringsrundan har tagit sådan tid.

Tror det beror på att jag har jobbat mycket med språket. Med gestaltningen, meningsbyggnad, strykningar av adverb, etc. samtidigt som jag har täppt till logiska luckor. Det har helt enkelt blivit för utdraget och ineffektivt. Så lyssnade jag på ett seminarium av Ann Ljungberg där hon gav tipset om att ha en redigeringsrunda där man helt struntar i språket och bara går på storyn och logiken och på sistone har jag fokuserat enbart på det och det har gått så mycket snabbare.

Och jag ser fram emot att bli klar med den här omgången, att för en gångs skull lägga en komplett historia åt sidan, låta det mogna, jobba på med mitt och Johannas gemensamma manus (under arbetsnamn 7-K) och sedan ta fram mitt egna manus igen om någon månad, sätta på mig ett par lite mer objektiva glasögon, granska storyn och därefter göra de sista språkliga justeringarna.

Tänk vilken tid det här har tagit. Och de enda som förstår mig är ni, mina skrivande vänner. Mina andra vänner undrar hur lång tid det ska ta egentligen, är jag inte klar någon gång? Samtidigt som de motsägelsefullt undrar hur jag egentligen hinner skriva med jobb och allt annat. Men, men, snart är jag klar. Snart har jag skrivit en hel bok.

/Heléne