Så har jag också läst den, En man som heter Ove. Eller för att citera Björn Wiman: årets litterära superhit. Och kan man väl säga att den här boken har blivit något av en sommarplåga – när vi var på landet hade nästan alla i Gustavs familj läst den, eller höll på att läsa den och om man själv inte hade läst den så fick man höra om den hela tiden. Ove blev ett begrepp. Typ, “är det där något Ove skulle göra?” Eller, “det där var väldigt mycket Ove”. Som att maska på golfbanan för att någon bakom inte föjler reglerna, det är att vara Ove (inte för att golf är särskilt Ove, Ove skulle aldrig hålla på med sån där moderatbandy).
Så till slut kunde inte jag heller låta bli att läsa den där lilla blåa boken skriven av Fredrik Backman och åh vad jag älskade den. Jag hade faktiskt inte särskilt höga förväntningar, utan tänkte att “så bra kan den väl ändå inte vara?” Men det är den faktiskt. Oves förflutna rullas upp och gestaltas på ett väldigt fint sätt. Både den man Ove är idag och det som gjorde honom till den han är idag, är något som verkligen berör – han är inte bara en man som heter Ove och som går inspektionsrunda i bostadsrättsföreningen klockan sex på morgonen, kör Saab (utan några som helst undantag) och som blir ursinnig när dom höjer priset på glassen han köpt i alla år. Utan Ove är så mycket mer än så, en man med ett gripande livsöde och med ett gott hjärta. Och är det något Backman är utomordentligt bra på, så är det att skildra sina karaktärer.
Det blev lite hulkgråt mot slutet också, sådär så att man var glad att man läste klart den när man var ensam uppe på kvällen och inte behövde förklara sig. Utan att direkt spoila, ni som förstår, ni förstår (så att säga) men i kapitel 34, den lilla meningen “En knubbig liten datorälskande grabb som hette Jimmy.” My god vad jag grät…
Rent generellt under de sista kapitlena så grinade jag och snorade och det var längesen en bok eller en film fick mig att gråta på det sättet. Enda minus är kanske att det blir lite väl många och långdragna liknelser som gör att berättelsen kommer av sig men i det stora hela glömmer man bort det och boken är helt enkelt helt fantastisk.
/ Heléne
Bokglam 