Not that kind of girl

Det är så svårt att sammanfatta den här boken i bara några rader. Det är en livsberättelse som omfattar så mycket – anekdoter från sommarläger och college, att inte vara vän med sin kropp, att vara kär, hur det är att vara ung kvinna, etc. etc. 

Har läst en del kritik boken fått, alltifrån hur återberättelser av Dunhams hypokondriska drag blir trista och att det blir för mycket navelskådande. Men jag tycker ändå att det ger liv till berättelsen och hjälper en att förstå den person Dunham är. Annan kritik har handlat om att man verkar lite “besviken” över att igenkänningsfaktorn inte är särskilt hög och visst, hon är ett slags kreativt underbarn och på många sätt känner man inte igen sig. Men det är väl inte därför man 13051956_O_1läser boken? Lenda Dunham har haft ett särdeles intressant liv, veganmiddagsbjudningar dokumenterade av The New York Times som tonåring och en egenproducerad film som ledde till att få hålla i Guggenheims första Annual Art Awards. Nej, man kan enkelt konstatera Lena Dunham inte har riktigt haft samma tonårsliv som oss andra men det gör det hela så mycket mer spännande. Och stundtals kommer den där igenkänningen också.

Det jag gillar mest är ändå Dunhams självdistans i det hela. Det är ingenting jag överraskas av eftersom jag efter att ha sett Girls vet att hon inte är särskilt mån om att alltid framställa sig själv i sin mest smickrande dager. Och det är just det som är befriande, som när Dunham återger sitt värsta mail någonsin och med fotnötter förklarar och förstärker det pretentiösa och högtravande mailet. Och det är just det jag gillar, att hon berättar sitt livs historia med en slags klarsynt självdistans – hon driver med sig själv på ett högst värdigt sätt.

Det är smart, roligt, träffsäkert och man bara suger i sig orden. Som ett enda långt avsnitt av Girls ungefär. Så nu får man vänta till 11 januari och säsongspremiären av Girls för mer Dunham. Eller så kollar man om alla avsnitt fram till dess, det kommer jag göra.

/Heléne

En kväll med Kristina Sandberg

Ett gäng bokbloggare var inbjudna till Norstedts för samtal med Kristina Sandberg och hennes trilogi om hemmafrun Maj. Känner mig lite småstressad över att få ihop mitt manus nu inför tävlingen, är liksom inte van vid att skriva mot deadline, men har verkligen sett fram emot den här träffen, så skrivandet fick ta en liten paus ikväll.

Det var ett supertrevligt samtal och Kristina Sandberg är en av de trevligaste och mest sympatiska författare jag träffat. Hon tog sig tid att svara på frågor, delade med sig av egna analyser – allt med ödmjuk inställning och alldeles outtröttligt. En stor del av diskussionerna handlade om att just det här med att skildra ett kvinnoliv och närmare bestämt ett kvinnoliv som till största del äger rum i hemmet och hur det betraktas av recensenter, branschen och människor generellt. Att folk uttrycker sig som att hon skildrat det “lilla livet” och det “triviala” och att vissa undrar vilka män som skulle kunna läsa hennes böcker. Och det är ju smått fantastiskt att sådana frågor förekommer i dagens upplysta samhälle. Hur många böcker har man inte läst där mäns everyday life får skildras utan att det betraktas som trivialt eller litet? Utan snarare storslaget. Och i vilka sammanhang får en manlig författare, som har skildrat en mans liv, frågan om kvinnor kan tänkas läsa hans böcker.

De här böckerna är ju faktiskt för alla, det är en skildring av en annan generation och ett människoöde som ändå är ganska outforskat.

Jag har hittills bara läst första boken och är väldigt imponerad av Sandbergs stil. Efter första meningen får man av någon anledning intrycket av att det ska vara krångligt och svåråtkomligt men så är det inte alls, utan det finns ett sådant driv i texten att man bara flyter med. En fullständig recension av böckerna kommer att komma så småningom. 10728706_10152475191052843_981101282_n 10726738_10152475190872843_1277381121_n

Norstedts bjöd passande nog på småkakor och snittar i mängder. Flera av oss som var där ikväll hoppas nog att Sandberg sätter en ny trend och att sju sorters kakor får en renässans. Schackrutor, drömmar, finska pinnar, syltkakor och kolasnittar… dregel…

Så.. avslutar med: Augustpriset till Kristina Sandberg!

/Heléne