Nattsagor för sömnlösa

Johanna Westers debut, Nattsagor för sömnlösa, handlar om nittonåriga Olivia som bor i en hyresrätt på Söder, som allra helst spenderar tiden på barer och klubbar med sina vänner Pascal och Chris och som oupphörligen längtar efter den upptagne Josef.

Olivia är verkligen ett barn av sin tid. Jag känner igen de där Olivia-dragen hos vissa människor jag en gång har känt – de som alltid har fått det de velat ha, både vad gäller människor och saker. När de sedan inte får som de vill eller inte längre vet vad de vill eller längtar efter och när allt inte längre är på deras villkor, då rämnar världen. På många sätt är det nog samtiden som formar Oliva på det här sättet men stundtals vill man också ruska om Olivia, ge henne en avhyvling och ett antal sanningens ord. Man vill henne ändå bara väl. Och man vill att hon ska sluta upp med sitt destruktiva sätt, oavsett om det är hon själv eller hennes omgivning som har fått henne dit.

Vad jag framför allt tycker om med boken är att Johanna Wester beskriver känslor, förnimmelser och omgivningar på ett träffsäkert och många gånger igenkännande sätt. Språket är vackert och flyter på lätt med ett väldigt driv. Alla ord följs åt så naturligt och det känns som att hon verkligen har njutit av att skriva berättelsen. Ingenting känns framtvingat. Och det är verkligen något man kan försöka lära sig av henne, att få fram det där enkla men samtidigt vackra språket. Något annat man inspireras av är Johannas sätt att undvika den där övertydligheten man annars så lätt hamnar i. Den gamla klassiska ”skriv-inte-läsaren-på-näsan-fällan” snubblar hon inte ned i utan istället är mycket i berättelsen öppet för tolkningar och det är fritt fram för läsaren själv att skapa en egen bild av Olivia vilket jag gillar skarpt.

/ Heléne